Andfådd sätter jag mig vid tangentbordet och börjar knappa. Det brinner i mig. Men jag ska var ärlig och säga att jag blir distraherad av sociala medier, och det är först när högertummen jobbat sig igenom både Instagram, Facebook och Tiktok som jag byter digitalt verktyg och klickar mig hit till min "nya" blogg.
Jag har varit ute och sprungit, därav min andfåddhet. Jag är tillbaka i min gamla hemstad och har precis fått hela min ungdom uppspelad för mig när jag joggat omkring på de platser som då var hela livet. Nu känns de avlägsna och obehagliga och väcker en obeskrivlig känsla inom mig. Att återvända till mitt hem hemma och mitt flickrum gör att jag blir tretton år igen och att mina tankar flyger, och känslor far: precis som då. Och så fort jag får se mig själv i den där spegeln som hänger bakom dörren i mitt rum, raseras det självförtroende jag byggt upp de senaste tio åren jag varit på annan ort. En jävla spegel. Precis som då kastar den taskiga kommentarer över mig. Och precis som då handlar det om mitt utseende, om vad jag sagt och gjort, att jag är för mycket, hörs för ofta, att jag inte passar in och att jag borde ta tag i livet. Och det är då som skrivsuget kommer.
Eller skrivsug och skrivsug, snarare ett sug att få bena ut det jag tänker och känner. Just nu, just idag är det tungt mentalt. Idag känner jag mig varken stolt, glad eller uppskattad. Jag vet ju egentligen att jag är det motsatta men ibland känner jag såhär också och jag kan inte ro för att jag tycker det är lite härligt? Jag vill dock inte känna såhär och det är då skrivandet kommer till användning.
Just nu hänger det ett moln över mig, ett sånt där som solen måste kämpa för att ta sig igenom. Det är en besvikelse som tynger, en besvikelse över att jag inte gör mitt bästa. Att jag inte fullt ut vågar sätta höga mål och försöka ta mig dit. Trettonåringen har precis insett att hon aldrig blev det hon ville bli. Tjugosexåringen börjar gräma sig. Jag känner en besvikelse över att jag kommer på ursäkter. "Jag har så mycket att göra", "Jag måste göra det där", "Jag har inte tillräckligt med energi idag", "jag har inte feeling". Men när fan ska den där feelingen komma?
Det fina med att skriva är att jag, när jag får läsa om det jag känner, helt plötsligt tycker jag är patetisk. Vem är jag att vara ledsen? Vem är jag att klaga? Moa du har fan ingenting att skylla på och inget som stoppar dig. Och det är då jag börjar ta tag i saker och ta mig åt rätt håll. Jag slutar för en stund att se så allvarligt på allt och jag slutar att se allt som en slutdestination. Så är det inte. Du kan alltid ångra dig, eller i alla fall byta riktigt igen.
Ska jag byta riktigt? Är det det jag vill nu? Ja kanske. Eller jag vill egentligen bara göra de där sakerna man tänker "skulle vara kul att göra"... Lära sig dansa, bo utomlands i några månader, testa ett nytt jobb, säga upp sig, leva på marginalen. Varför tänker jag bara att det skulle vara kul att göra men sen inte gör det? Vad är jag rädd för?
Misslyckas såklart. Och att mista det jag har. Jag hoppas att jag vågar ta det där steget till total frihet. Jag tror att jag hade tyckt om det. Jag är inte där ännu men påväg. Och det känns bra.
Ps. Jag mår bra, jag behövde bara lyfta blicken lite.