Ja men ett finger passar perfekt just nu
Det är sällan jag är ledsen, arg eller frustrerad men nu är jag allt på samma gång. Jag mår skit. Och de rådande omständigheterna får mig att skämmas över det. Jag får dåligt samvete för vem är jag att tycka synd om mig själv när det finns människor där ute som har det mycket värre än jag i denna skittid?
Men nu mår jag skit och är ledsen och arg och jag kommer tycka synd om mig själv.
Känslan har kommit smygandes de senaste veckorna då saker och ting, pö om pö, inte gått min väg. Idag rann bägaren över rejält och i skrivande stund suger jag på salta tårar och känslan är att hela jag suger.
Jag är en klantig person när det kommer till saker som endast berör mig. Jag vet inte varför för i slutändan är det ju mig hela mitt liv handlar om, att jag ska må bra och ta mig dit jag vill. Trots detta klantar jag till det och slarvar mig fram. Senast skrev jag min tenta på helt fel sätt för att jag inte hade läst instruktionerna ordentligt... Och jag springer fast jag har ont i benen så att jag får mer ont. Jag slarvar ihop en företagsansökan och skickar in till Skatteverket trots jag vet att den kommer avslås. Jag kom inte med i den studentförening jag hade hoppats på att få vara aktiv i mitt sista år på GDK. Jag har mensvärk. Maten jag lagar smakar skit. Legionentiden är över och det gör mig tom. Jag har cellförändringar som inte försvinner. Killen jag är kär i är inte kär i mig tillbaka och allt detta är bara en liten del av bägarens innehåll.
Det som fick den att rinna över var ett mail som kom idag från Craft. Min praktik kommer att ställas in. Hela den period jag längtat efter och fått pirr i magen av att tänka på kan jag bara vinka hej då till. Jag visste väl att det skulle hända, för hela jävla livet har ju ställs in, men hoppet och viljan av att det skulle bli av har varit så stark att beskedet slog hårt.
Nää inget går min väg just nu (som om den gör det för någon annan...) och det är därför jag sitter i min säng med tårar i halsen och skiver av mig här. Detta får mig att distansera mig från problemen och jag får en överblick över vad som händer i mitt liv. Det är lite som terapi och hjälper mig framåt.
Framtiden är oviss för alla och det är läskigt. Mina problem är verkligen ingenting mot världens men just nu är det detta min värld och det jag upplever och känner. Jag ber verkligen inte om er sympati eller medkänsla jag vill bara skriva av mig. Och tro mig, jag tycker tillräckligt synd om mig själv så det räcker och blir över.